Kullerbytta önskas!

Hon har inte vänt sig.
Jag som nästan var säker på att hon gjorde den viktiga kullerbyttan natten till i torsdags. -Nej, hon har bara lagt sig lite annorlunda i magen. -Fortfarande med huvudet uppåt.
Shit.

Jag lämnade Trönö idag och det kändes lite speciellt. Livet kommer att se helt annorlunda ut nästa gång jag kommer dit. Både mamma och mormor hade visst snyftat lite när jag åkt. En epok är över.

Själv rullade jag genom skirt gröna skogar med musik från förra årets Eurovision Song Contest i öronen och tidningen Kupé fraför ögonen.
Efter en promenad på T-Centralen och en tunnelbanefärd till Solna klev jag in till barnmorskan som fick känna på magenn och lyssna på hjärtljudet genom den berömda tratten. Jag var nästan säker på att hon vänt sig men det var visst inte helt lätt att känna hur bebisen låg. Först när vi kollade med ultraljudet fick vi helt klart för oss att hon fortfarande låg med huvudet uppåt.
Jag bröt ihop och grät i min skräck för vändningsförsök. Hon tröstade med ord om hur säkert det är. Att de avbryter vändningsförsöket om inte barnet är med på det. Att det värsta som kan hända är att vattnet går... och att barnet är helt färdigt för ett liv utanför magen i vecka 37.
Så jag lämnade barnmorskemottagningen med vattniga ögon och en tid för vändningsförsök på Karolinska i min hand. Pratade med Tias, som fixar ledigt på måndag då det skall ske. Ringde sedan mamma oc pratade länge om alltihop.
Sakta har jag nu ställt in mig mer och mer på vändningsförsök... igen. Och att det kan bli en tidig födsel... kanske kejsarsnitt. Det jobbiga är den totala ovissheten. Hon kan ju vända sig före måndag... eller inte. Femtio procent av alla vändningsförsök misslyckas, dvs barnet vänder sig inte. Men även om jag bokar in ett kejsarsnitt finns ju en chans kvar att hon vänder sig i sista sekunden, och hur gör vi då????? Hela den period som sträcker sig mellan 25 maj och 29 juni är normal tid för mitt barns födsel. Planeringar av olika slag kan vi fullständigt stryka för inget går att förutse.

Igår rotade jag och mamma i gamla gömmor och tittade på gamla kläder efter mig och syster. Jag blev förvånad över att det fanns så många plagg som jag faktiskt ville ta hem till Saga. Byxorna från 70-talet är inte lika praktiska som nya bodys och sparkdräkter, men fina och mysiga, så jag ska ändå ge dem en chans. Den här koftan stickade min mormors syster Elsie åt mig när jag var nyfödd.
-Ursöt.
Jag längtar så efter vår dotter. Hur hon än må komma ut. Hoppas bara att allt går bra!
;-)