Sista dagen som TV-fotograf (på minst en vecka;)

Årets sommarvikariat är nu över... om två timmar. Det har varit roligt men hårt. Nu väntar en bröllopsfotografering imorgon och sedan en vecka i Trönö. Bildbehandling och viiila står på schemat.
Jag är väldigt trött nu för det har varit en slitig vecka, vilket i sin tur resulterar i dålig sömn. Inte bra. Det är som en ond cirkel! Och ännu tröttare är jag väl just eftersom jag jobbat heltid på TV + fotograferat bröllop och fixat bilder hela sommaren! Detta slit har även resulterat i att jag fått ont i svanken... Efter vissa slitigare dagar kan man vakna med värk i nästan hela kroppen! Höfter, ben, nacke, axlar... Jag har till och med lyckats få värsta blåmärket på axeln, efter kameran!!! Ibland undrar man...
Som sagt... lite vila..;) Sen är man på topp igen! Det är ju så kul att leta bilder! Leka med skärpa, macro å olika perspektiv. I löööv it! Så jag hoppas på massor av jobb i höst!
Kraaam!

Superbra!!!

Hoven Droven var värt att vänta på. Även Sofia Karlsson, som spelade innan. Men det var en tung väntan, med en halvtimmes försening, och på det en lååång jojk-konsert... Så Hoven Droven fick korta ned sitt program. Det gillar vi inte!!! Inte heller vakternas konstigheter att köra bort par som dansar slängpolska framf den höga, scenen med världens röj på! Vi fick dock studsa lite där framme i slutet. Tur det, så vi slapp frysa till is!

Trött...

Ser fram emot en öl på balkongen och sen lite Golden Hits, ikväll! Är nämligen jättetrött efter sju dagar jobb. TV... + igår kväll bildfix i datorn till halv tolv nästan! Vill lägga in lite bilder, men hinner ju inte när jag är hemma, pga andra saker som kommer i första hand. Är nu på jobbet. Har paus en stund... En vecka kvar på mitt sommarvikariat, och jag hoppas få börja redigera snart! Ser i övrigt fram emot mitt inslag från Södra Råda Kyrka, i Rapport på söndag. Ett riktigt kul jobb att göra, i vacker idyll. Kolla in det!
Idag har jag varit på Näringslivets Hus + ett till ställe. Utbildningsexperter var det vi träffade. Och vackra blommor hade de i rabatten! Jag for runt med kameran, och tog vackra bilder på intervjupersonen suddig med reporterns örhänge i förgrunden, gjorde skärpeförflyttningar mellan de lila blommorna och experten, tiltningar melan honom och den stora husväggen med massvis av fönster... snyggt! Jag gick igång ordentligt, så nu hoppas jag att några av bilderna verkligen kommer med i inslaget ikväll, och att de vågat välja ut de häftigaste! Det var svårare att hitta bilder på kvinnan vi intervjuade efteråt... så där finns det inte lika mycket för redigerarna att välja på. Inte mer än vad som behövs.
I helgen är det drag på Gustav Adolfs Torg! Sent på lördag kväll drar Hoven Droven igång, och jag säger bara: Gå dit!!! Kram och ha en trevlig helg!

Mitt liv som TV-fotograf...

Jag har ett riktigt drömjobb... när det är som bäst. Har nu börjat träna för att orka med den tunga TV-kameran och inte bli sned. Med starkare armar är det ett än bättre jobb. För tyngden är väl det som känns jobbigt, annars... samt vissa jobb man åker ut på ibland... Jag var på ett sådant jobb förra veckan:
Tingsrätten.
Tredje stället vi blev skickade till var rätt (huset där häktningsförhandlingarna brukar hållas är under renovering). Mycket press, i synnerhet fotografer, var samlade för att försöka få den där bilden på den åtalade, då dörren då och då öppnas under några sekunder. Han sitter dock väl dold, så det är i stort sett omöjligt att lyckas med uppgiften.
Varmt och trångt. Fuktigt och jobbigt. Och i hettan en vakt som behandlar pressen som ohyra, sanslöst ouppfostrade barn eller en skock omöjliga får... "Flytta på er!" "Jag ska faktiskt fram här!" "Tycker ni det är så jävla roligt?!!!" Jag tänkte att nej, det här är inte roligt... och värre blev det.
Det fanns några stolar samt något bord, som man kunde stå på. Enda sättet att kanske lyckas få den där omöjliga bilden. Stå och vänta, och skynda sig att knäppa eller trycka på rec när dörren öppnas, medan vakterna kämpar för att stänga dörren innan vi hinner få till nåt.
Plötsligt är en stol ledig, och jag tänker att nu har jag chansen. Dörren är stängd, och efter några minuter, där jag står bredbent med min tunga TV-kamera på axeln, känner jag hur någon börjar knuffa mig i sidan och trängas rejält. "Vad gör du?" undrar jag, medan jag ofrivilligt tar stöd mot en annan fotografs axel för att över huvud taget kunna hålla mig kvar. "Det är min stol" svarar buttert den störste fotografen i hela sällskapet och fortsätter att försöka ta sig upp!!! "Det är det inte alls!" svarar jag. "Då får vi dela." säger han bestämt, och när jag känner att jag helt håller på att tappa balansen och fara ner i stengolvet med min 12-kilos kamera, skriker jag högt "VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?!" Ett skri som får hela pressen att tystna. "Ursäkta (varför ska man alltid ursäkta sig?), men jag blev faktiskt rädd! Du höll på att knuffa ned mig", säger jag sedan i lugnare ton, medan folk runtomkring hjälpt honom att förstå att det finns fler stolar. Jag mår dåligt resten av dagen för detta...
... och en viss vakt har retat upp sig allt mer... När jag sitter i korridoren, medan de andra fortsätter bildjakten, hör jag hur hon skriker: "Klättrar ni på borden hemma också??? ÄR NI APOR ELLER MÄNNISKOR?!" När hon går förbi mig säger jag "Vi gör bara vårt jobb." Hon svarar surt "Det gör jag med!" Jag fortsätter "Vi gör det inte för att vi tycker det är kul." Hennes svar blir "Byt jobb!"
Efter det sa hon just inget mer. Inte i det arga tonfallet i alla fall. Den store fotografen hämtade en egen stege, som han hade i bilen, och till och med stöttade sig på vakten när han skulle upp. Jag satt i korridoren och iakttog människosläktet, medan några kom fram till mig och peppade. Jag behövde det.
Den dagen gick jag efter jobbet ner på stan med de kraftigaste steg jag kunde, så det värkte i benen. Med techno på hög volym i mina lurar, "Rock down to Electric avenue...". Aaarg...
Lite gladare blev jag när jag kommit hem och min kompis, som jobbar på TT, ringde och sa att hon fått med mitt skrik på bandet. "Vilket SKRI!!! Man tänker bara; Heja Ida!" Det fick mig att kunna skratta åt det. Liksom bilderna från Expressens webb-TV, där man tydligt ser hur mina små men starka armar lyfter kameran högt över allas huvuden. ; )