Mormor 80 år!!!

Min mormor är speciell.
Idag fyller hon 80 år.
Hon har blivit uppvaktad från höger och vänster och är smått chockad över uppmärksamheten. Hon har fått blommor, telefonsamtal och prästbesök. I förrgår hade vi stort kalas och hon nästan drunknade i presenter. Bara sådant hon verkligen behöver, för hon unnar sig aldrig någonting själv. Vi sjöng, skålade, åt god mat, pratade gamla minnen och skrattade.

Men vid ett tillfälle blev mormor allvarlig. Ja rent av upprörd blev hon när hon kom på att Thin Lizzy inte varit med i ett enda program av Hårdrockens Historia.
Grattis Ulla, världens bästa mormor!!!

En virkningshistoria...

 Japp, nu har jag börjat virka!!

 Det började med virkningskurs hos Josefin. Jag och hennes kusin fick där lära oss mormorsrutans ädla konst. Mycket trassel och tok blev det... och jag var tvungen att rusa innan jag kommit in i det hele då kvällsjobb på Ljusnan stod på tur.
 När jag lämnade Josefin hade jag hunnit göra ett varv på mormorsrutan och inte alls kommit in i rätt tänk. Så när vi sedan var hos syrran i Stockholm blev jag sittandes i telefonen med Josefin i minst en kvart innan jag kom på hur jag skulle fortsätta för att få denna första mormorsruta klar.

 Några rutor senare, efter mycket virkande på bussen genom hälsingeskogarna, hade jag äntligen med mig en sax vilket bidrog till att jag kunde byta färg minsann.
Min första tvåfärgade mormorsruta var gjord. Vad jag ska göra av mina rutor är ännu skrivet i stjärnorna. 
Kudde?? Mobilväska? Jag har virkat fyra stycken än så länge och det är bara fantasin som sätter gränserna.

Efter fyra mormorsrutor ville jag testa nåt NYTT!! Jag letade blommönster på nätet och började skapa. Denna laxrosa ros blev först ut...

 Och sedan blev det en brosch till mormor som fyller 80 år idag.

Stockholmsrusch v/s Hälsingevinter

Kylan biter i skinnet. Jag går in men behåller ullsockarna på. Liksom de fodrade stövlarna, långkalsonger och täckbyxor. Brrr.
Vinter, vinter och åter vinter. I år har vi fått en överdos av snö och kyla redan halvvägs in i årstiden. Trösten ligger i att ljuset åter är på intåg. Och att det är oerhört vackert med snön som tynger grenarna i vårt böljande Hälsingelandskap.
Jag är på Ljusnan nu och det är kul för jag kommer ut, träffar folk och får njuta av vackra vyer.

Jag var nyligen med familjen på ett längre Stockholmsbesök. Där kvittrade fåglarna och snön var brun. Det var halva reapriset i butikerna men Saga var galet trotsig.
Det är underligt hur jag känner mig hemma i Stockholm fortfarande. Hur jag rinner ner för rulltrapporna med planer och scheman i huvudet. Vet var jag ska och när, var det är bäst att gå först och hur jag skall lägga upp de närmsta timmarna. Plötsligt är jag där igen,  i mönstret jag lämnat bakom mig. Det är oväntat roligt. Att springa runt bland affärer och coola restauranger. Putsa min fasad och släppa tankarna på Pellets och snöskottning en stund.
Jag känner mig hemma i Stockholm. Men jag ser orättvisorna tydligare nu. Tiggarna som huttrar i kylan invid husfasaderna på glammiga Stureplan. Det värker i hela mig. Så sorgligt är det att människor i Sverige tvingas bo på gatan. I många minusgrader och blåst. På Stureplan, de vattenkammade frisyrerna och dyra märkesklädernas hemvist. Jag iakttar och jämför. De rika, de fattiga. Stockholm v/s Söderhamn.
Ytan är viktigare i Stockholm. För de som har råd. Och visst är det kul att piffa till sig med nya stövlar och cool handväska. Men på Östermalm känner jag mig ibland som en katt bland hermelinerna. Jag skulle ALDRIG köpa en väska för över 5000 kronor. När jag flyttade till Stockholm skulle jag "ALDRIG" köpa ett märkesplagg. I synnerhet inte på NK. Det var snobbigt och idiotiskt. Men efter tio år i storstan har jag blivit vad jag själv kallar "Stockholmifierad". Van att ha allting framför fötterna ser jag de fina finliret, och plötsligt kan jag lägga en tusenlapp på en Odd Molly-kofta på rea och betala än mer för ytterkläder från Polarn och Pyret. -På rea.

I Söderhamn bryr de sig mindre om kläder. Inte konstigt då det ju inte finns mycket att välja på. Folk prioriterar dessutom annorlunda. Här tänker man mer på vedkorgar, uppvärmning, traktorer, väder och vind. Och strumpbyxor är inget man bär när man ska hämta ved. Jag vet att det inte funkar för jag har testat.
Igår morse när jag gick upp i mörkret för att skotta ut bilen ur garaget. Sådana stunder tänker jag på hur enkelt det var att bo i en lägenhet i Stockholm. Att springa till tunnelbanan i snöyra, vad är det??
Men när jag är på Ljusnan och får åka ut i det vackra landskapet och fotografera som jag älskar. Och när jag får kura framför kakelugnen hemma i vårt fina hus. Då känns det så rätt. Då känns det att jag flyttat hem.

Frihet

Jag har börjat komma överens med vintern nu. Hela mitt liv har jag nästintill hatat de kalla vita flingorna som singlat ner från skyn för att lägga sig som ett täcke över den frusna marken och stanna alldeles för långt in på våren. Mitt hopp när flyttlasset gick norrut var att jag skulle kunna njuta av vintern. Ta fram skidorna, grilla korv och gå knastriga promenader i den isande kylan. Känna kärlek till landskapet och allt det vackra. Jag bar också på en rädsla. Isiga vägar i mörker och yrsnö, fruset vatten och strömavbrott. Det är ingenting man önskar ens i paradiset.
Vintern kom med buller och brak. Yrande snö, ett kort strömavbrott, dåliga vägar och trafikvarningar. Stundvis har jag frågat mig själv vad vi gett oss in på. Men när vi letat oss utanför husets trygga väggar och promenerat ur på åkrarna med pulka och barn... När Saga ropat "Hallååå" så det dånar över vidderna och fått ett eko till svar medan Agnes lyckligt smakat på den alldeles vita snön som fastnat på hennes små tumvantar... Det är Frihet.