Saga, frost och mandelkrokant!

Om en vecka är Saga sex månader. Jag har varit mamma i ett halvår. Det känns speciellt. Tiden har sprungit iväg och när jag ser bilder på Saga när hon var nyfödd känns det så nära men ändå avlägset. Hon har blivit så stor, men jag som är med henne hela tiden märker knappt att hon växer.
Det jag märker är hennes framsteg, perioder av vissa beteenden och egenheter; Nu pruttar hon nåt väldigt med munnen. Och när hon sitter i sin matstol slår hon med händerna på sitt lilla bord så det smäller. Hon kastar ned sina leksaker på golvet en efter en och lutar sig över stolskanten för att betrakta elefanten eller Laban-boken från ovan. Spännande... Ibland börjar hon storgråta när hon råkat slänga iväg en av sina favvosaker. Vi plockar ihärdigt upp leksak på leksak vilket oftast gör henne glad igen. Det värsta hon gör just nu är hennes outhärdliga illvrål som kommer då hon inte vill sitta kvar i stolen. Eller ligga kvar på filten. Det skär genom öronen.
Saga är en underbar liten tjej trots allt. Det är fantastiskt vilka kärleksfulla blickar hon kan ge mig redan. Det lyser kärlek om henne ibland när hon tittar på mig. Det är en underbar känsla. Liksom när hon kastar sig över mig och gosar våldsamt. Myyysigt är det! Även om det gör lite ont ibland.
Det är inte ofta hon går med på att sitta still dock. Hon krånglar sig ut våra grepp och försöker trassla sig ned på golvet. Vad hon ska göra där vet hon nog inte själv. Hon kan ju varken krypa eller gå än så länge. Men ned vill hon. Alternativet är att stå och hoppa i knät.
Imorse var vi uppe i ottan. Sexmånaderskontroll på BVC! Det gick riktigt bra.
Saga är 66 cm lång nu och väger 8 220 gram. Inte undra på att hon känns tung. Hon följer kurvorna exemplariskt och klarade testen galant. -Att flytta en leksak mellan sina händer, följa tappad leksak med blicken (haha), resa sig upp från liggande till stående på 0,5 sekunder (jag tror doktorn räknat med att hon skulle sätta sig upp). Hjärtat lät också bra och allt var finemang förutom de röda små exemen på magen.
Vår promenad blev tidigare än vanligt idag. Saga somnade hemma redan vid tio, så jag tog tillfället i akt, lade ned henne i vagnen och gick ned till sjön.
Frosten hade växt på sig sedan igår. Vackert.
Solen trevade sig fram mellan molnen.
Jag kände mig halvskruttig och gick långsammare än de andra barnvagnsmammorna som rundade sjön denna förmiddag. Racermammor får jag lust att kalla dem. För de rände förbi mig i en väldig fart!
Om ni tittar riktigt noga på bilden till vänster här ovan så ser ni några av hägrarna som nu intagit sina skumma positioner på isen.
I vagnen ligger en bebis som VAKNAT!!! Jag trodde hon skulle sova i tre timmar... Men det gjorde hon också, efter att hon varit vaken i tjugo minuter.
Söta löv...
Vackert löv.
Och den magiska vassen.
När vi var på väg hemåt såg jag en väldigt liten och fasligt snabb ekorre i ett träd. Jag antog utmaningen att fånga den på bild trots att jag saknade mitt teleobjektiv.
Skam den som ger sig!!!
Söt som socker var den lilla vildbasen. Och högt klättrade den. Hoppade mellan trädkronorna.
Så jag är nöjd att jag fick med den på bild!
Ikväll var jag på tok för trött för denna utmaning:
Första försöket brändes... Så jag fick göra om kolasmeten med skållade, hackade mandlar, smörja ett nytt bakplåtspapper på en ny bricka... och sedan klippa lagom stora bitar innan mandelkrokanten stelnade.Det låter så enkelt att doppa bitarna i choklad, men det är ett litet helsike i sig, tar massor med tid och är svårt att få snyggt. Bara att få chokladen att inte se för mycket ut, inte flyta ut... å sen att stelna...
Nåväl, god blev den i alla fall, och receptet kommer från gårdagens bokköp, Vinterns söta!
GOD natt!
;-D