Dagen då Saga föddes

Den här bilden tog jag när Saga var en vecka gammal och låg och sprattlade i sin sovpåse i vardagsrummet. Så liten och söt.
Tias pussade henne på foten. Kärlek.
Om jag är lite nere brukar jag ta fram bilderna från när Saga föddes. Då blir jag alltid lite gladare. Det vilar en speciell stämning över den dagen. Jag har aldrig känt mig så liten, rädd och förväntansfull som då jag satt på britsen i operationssalen den tionde juni...
Vår Saga skulle äntligen komma till världen. Vi skulle få träffa den lilla tjej som suttit och trängts i min mage så länge. Längtan var stor och det bara måste gå bra.
Vi hade planerat kejsarsnitt och var på Karolinska klockan nio på morgonen. Klockan elva fick jag oväntat värkar med fyra minuters mellanrum och först klockan ett fick vi komma in på operation.
Vi hade med oss egen musik. Fields of Gold med Ewa Cassidy flödade ut i rummet och mina tårar kom. Det var glad stämning i rummet men jag var rädd. Hade inte väntat mig förlossningsvärkar. Det kändes nog så läskigt att få ryggbedövning ända ner i tårna och genomlida en stor bukoperation.
Tias höll min hand hårt. Nio minuter tog det att få ut Saga. Hon var tagen och togs in i ett annat rum. Tias följde med och såg hur de fick liv i vår älskade dotter. När hon började skrika öppnade de dörren till operationssalen så jag skulle få höra henne. Skönt. Men väldigt vad arg, uppriven och ledsen hon lät! Stackars liten...
Det tog tio minuter efter födseln innan jag äntligen fick röra vid Saga. De lade henne intullad i filtar som ett litet paket på mitt bröst och jag fick känna på henne med min vänstra handen medan läkarna sydde ihop min mage. Sagas kinder var så mjuka. Jag kunde nätt och jämnt se hennes profil. Sedan lades hon i den lilla plastlådan och Tias fick rulla henne till uppvaket där vi skulle ligga i två timmar tills min bedövning gått ur.
Då äntligen fick jag hålla Saga på riktigt för första gången. Hon var så perfekt. Och hennes tillkvicknande hade gått så snabbt att det inte var någon fara. Hon hittade bröstet på en gång. Söt och stark var hon och kändes redan som en riktig överlevare.
Det var den största dagen i mitt och Mathias liv. Vi hade fått vår älskade Saga!