En liten klagosång måste jag få sjunga mitt i det underbara fantastiska med att bli mamma naturlig väg, efter att ha haft en snabb, vaginal, problemfri förlossning.
Jag är nu inne på det tredje dygnet av smärta. Och det känns som att jag inte pallar att plågas mer samtidigt som vissa grejer bara blir värre och värre.
Tredje gradens bristningar innebär att jag äter starka smärtlindringskurer var åttonde timme och måste ta bedövningssalva innan varje toalettbesök för att det inte ska bränna som eld.
Nu har mjölken runnit till också, sedan ett dygn tillbaka. Dottern är hungrigare än någonsin och vill äta hela tiden, särskilt på nätternaärMär hon tar tag och börjar suga känns det som om någon kör in tusen knivar i bröstet. Jag blir stel som en pinne, biter mig i fingret och vill skrika rakt ut. Och sen gör det svinont de första tjugo amningssekunderna innan det dämpas till smärta man kan stå ut med.
Amningen är en sådan grej man HOPPAS ska bli bra snart... medan det finns risker för mjölkstockning och annat som snarare förvärrar läget.
Bristningarna bör kännas ok på tisdag om man ska tro Vårdguiden m.m.
Tyvärr känns det som att kejsarsnittet jag gjorde då Saga kom till världen var otroligt mycket trevligare än att genomgå en vaginal förlossning, både under skedet och efteråt. Kejsarsnittet var en romantisk, fantastisk upplevelse (förutom att värkarna satte igång innan), medan den riktiga förlossningen var fylld med rädsla, smärta och panik. -Jag tappade inre fattningen riktigt men jag led rätt igenom. Och trots längre läkningstid vid snitt är det lättare att stå ut med ett ärr på magen än en hel del stygn i underlivet!!
En kvinnas lott är rätt tuff ibland.
Nu ska jag försöka hinna sova lite till innan nästa amningspärs med världens underbaraste lilla krabat.
- Postat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar