Seriekrockad!

Idag var jag med om nåt riktigt läskigt. En seriekrock på E4:n mot Södertälje.
Vi skulle göra ett reportage om klubben där dubbelmordet ägde rum igår natt. Men vi kom inte längre än till Salem, och nu är jag glad att jag sitter här.

Ombyggnationerna längs vägen skapade bilköer och bilarna i mitt körfält låg för nära varann. Plötsligt hade en stillastående kö bildats och jag började bromsa in. Jag försökte bromsa så sakta det gick för att bakomvarande bil skulle hinna bromsa han med. När jag nästan stannat såg jag i backspegeln att bilen bakom körde i på tok för hög hastighet. Jag hann stanna och få ur mig "Bara han inte kör in i oss!" Sen small det. Vi blev krockade och for därmed in i bilen framför.
Jag blev så rädd och chockad att jag med ens började gråta. Sen grät jag i över en halvtimme, så fort någon frågade hur det var med mig. Och många frågade. Alla inblandade i olyckan samt polisen, brandmännen och ambulanspersonalen.
Vi intervjuades om händelseförloppet och killen som körde in i mig fick böter. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda än jag gjorde. Skönt. När jag visste att jag inte bar någon skuld i det hela slutade jag gråta.
Det blev en timmes väntan på bärgningsbilen och en färd med denna. Jag hade bränt mig i solen. IGEN. Och det var stekhett, så vi öppnade fönstren för att få luft.
Vi fick en taxi sedan från Bilia till St Görans Sjukhus där vi skulle undersökas. Men det var så mycket folk på akuten att vi skickades vidare till Solnas Närakut.
Vi hämtade reporterns bil på TV4 och träffade många som frågade hur det var med mig. Jag började INTE gråta den här gången. Tyckte bara att folk var gulliga. Och så fick jag med mig mina jordgubbar som jag lagt in i kylskåpet under morgonen.
Klockan tio i fem lämnade jag närakuten, undersökt och klar. En liten låsning i nacken har jag. Något som en kiropraktor kan fixa. Det kan även gå över av sig själv, så jag tänker avvakta med att söka hjälp. Reportern har mer ont så jag hoppas det går bra även för honom.
Halv sex fick jag äntligen "lunch", inhandlad på Sandys.
Efter att Tias, mamma, syrran och mormor ringt och uttryckt sin lättnad över att det är bra med mig har jag till slut insett att det hade kunnat gå mycket värre. Så jag är oerhört tacksam att jag sitter här nu, hel och hållen.
Jag längtar dock väldigt efter min familj. De skulle ha varit här nu... Det blir härligt att få pussa på dem imorgon!