Seriekrockad!

Idag var jag med om nåt riktigt läskigt. En seriekrock på E4:n mot Södertälje.
Vi skulle göra ett reportage om klubben där dubbelmordet ägde rum igår natt. Men vi kom inte längre än till Salem, och nu är jag glad att jag sitter här.

Ombyggnationerna längs vägen skapade bilköer och bilarna i mitt körfält låg för nära varann. Plötsligt hade en stillastående kö bildats och jag började bromsa in. Jag försökte bromsa så sakta det gick för att bakomvarande bil skulle hinna bromsa han med. När jag nästan stannat såg jag i backspegeln att bilen bakom körde i på tok för hög hastighet. Jag hann stanna och få ur mig "Bara han inte kör in i oss!" Sen small det. Vi blev krockade och for därmed in i bilen framför.
Jag blev så rädd och chockad att jag med ens började gråta. Sen grät jag i över en halvtimme, så fort någon frågade hur det var med mig. Och många frågade. Alla inblandade i olyckan samt polisen, brandmännen och ambulanspersonalen.
Vi intervjuades om händelseförloppet och killen som körde in i mig fick böter. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda än jag gjorde. Skönt. När jag visste att jag inte bar någon skuld i det hela slutade jag gråta.
Det blev en timmes väntan på bärgningsbilen och en färd med denna. Jag hade bränt mig i solen. IGEN. Och det var stekhett, så vi öppnade fönstren för att få luft.
Vi fick en taxi sedan från Bilia till St Görans Sjukhus där vi skulle undersökas. Men det var så mycket folk på akuten att vi skickades vidare till Solnas Närakut.
Vi hämtade reporterns bil på TV4 och träffade många som frågade hur det var med mig. Jag började INTE gråta den här gången. Tyckte bara att folk var gulliga. Och så fick jag med mig mina jordgubbar som jag lagt in i kylskåpet under morgonen.
Klockan tio i fem lämnade jag närakuten, undersökt och klar. En liten låsning i nacken har jag. Något som en kiropraktor kan fixa. Det kan även gå över av sig själv, så jag tänker avvakta med att söka hjälp. Reportern har mer ont så jag hoppas det går bra även för honom.
Halv sex fick jag äntligen "lunch", inhandlad på Sandys.
Efter att Tias, mamma, syrran och mormor ringt och uttryckt sin lättnad över att det är bra med mig har jag till slut insett att det hade kunnat gå mycket värre. Så jag är oerhört tacksam att jag sitter här nu, hel och hållen.
Jag längtar dock väldigt efter min familj. De skulle ha varit här nu... Det blir härligt att få pussa på dem imorgon!

Amazing Thai

Nu är vi på väg till Trönö.


Mätta, nöjda och glada efter ett perfekt stopp i Uppsala. Vi har ju precis upptäckt Amazing Thai, en suverän Restaurang som ligger i gallerian Kvarnen vid Vaksala Torg. Inte nog med att de har underbar mat. Vi fick dessutom plats med vagnen på uteserveringen (det finns ännu mer plats inne), kunde amma ostört och byta blöja på toaletten. -Space, möjlighet till lite privacy och skötbord har plötsligt blivit viktigare än mysfaktorn när hungern slår till.


Efter maten köpte vi blöjor. Nu i storlek 3, fem till åtta kilo. Lillan blir så stooor! Och hon är så underbar. Det ger en kick att känna hur mycket bättre allt funkar från en gång till en annan. Vi börjar bli vana föräldrar nu och det är riktigt kul.


Saga är så fantastiskt. -Det bästa som någonsin hänt oss.
Imorse låg hon länge på sängen och skrattade och jollrade. Hon kommunicerar verkligen och är riktigt charmig. -Vår lilla solstråle! Jag blir lycklig i hela kroppen när hon ser mig i ögonen och skiner upp som en sol. Hon är helt underbar. Bäst helt enkelt!
=D

- Bloginlägg från mobilen ;-)

Vägen från Trönö till Stockholm

Vackra Hälsingland...Så här fint var det när vi rullade fram i 10 km/h längs E4:n strax söder om Söderhamn under annandag påsk.
Vi var dock mer frustrerade än harmoniska, eftersom vi räknat med att få köra i 110 km/h. Hets-åt påskgodis från svärmor i ren desperation.
Wow! Jag vevar ned rutan och fotograferar. En lyx i och för sig!
Nödstopp på Tönnebro Värdshus. Vi äter scnitzel och spanar på bilköerna genom fönstret... Ingen rolig syn.

Kanske borde vi vända, sova i Trönö och gå upp klockan fem nästa morgon...
Men plötsligt släppte trafikproppen! Klockan var nio på kvällen och vi kunde fortsätta hemåt... först i 50 km/h... men så småning om i 70 och slutligen i 120.

-Underbart!





Vi hade startat ca 18.20 och kom hem 23.05, bättre sent än aldrig!

Snöyra, halka, massor av trafik och en elak GPS!!!

Den här morgonen var HEMSK! Jag har inte haft bilen på länge... men nu skulle jag till Ekerö, och var mer eller mindre tvungen att ta den. Så tittar jag ut genom fönstret halv åtta på morgonen och ser att det snöar ganska kraftigt, att bilarna kör långsamt och det är dimmigt... Åh nej!
Borsta och skrapa rutor, och ut i halkan och snöyran! Så börjar Astrid... (GPS:en) Batterilampan blinkar rött! Trots att den är inkopplad och snarare ska va under laddning! Detta resulterar att jag hela vägen till Ekerö får sitta och nypa om GPS:en och sladden. För då går det bra. Kör sakta... men hinner fram i tid. Puh...
Sen har väl saker och ting flutit på skapligt! Förutom att jag skulle köra bilen till parkeringen, och först där upptäckte att jag inte hade nå pengar på mig! Grrrrr...!!! Så nu står den här utanför och jag hoppas slippa böter.
Laddar in bilder, paniktvättar, tumlar å kollar på Våra Bästa År... Ska åka till Syster sen och tanka in material i datorn. Träna också om jag orkar och hinner.

Senare nu kan jag säga att jag fick böter. PISS!!! Jävla skitdag! Vågar jag köra in till stan över huvud taget???

Trött å snurrig... och lite arg på Astrid, som krånglat tre ggr idag!!!

En hård arbetsdag är över. Jag kvittrade imorse över att det var fredag, tills Astrid (GPS:en) fört mig till en avspärrad grusväg ute i bushen utanför Upplands Väsby, där hon envist upprepade att jag skulle köra rakt fram. -Det var helt enkelt stopp, vilket resulterade i två halvlånga samtal med en mäklare innan jag kom rätt. -En halvtimme sent men dock... Tur att folk där ute är så underbart trevliga! Jag har fotograferat två lägenheter idag, och fått uppskattning för min nogrannhet och att jag ser saker, både bra vinklar och sånt som bör flyttas för att skapa en så säljande bild som möjligt. Kul med beröm! Hoppas de blir nöjda när de ser resultatet också! Det blir de nog.
Innan denna expedition, eller snarare på väg dit, hade Astrid ingen aning om att det fanns två rondeller i Sollentuna. Hon trodde jag var lost på en åker och ville att jag skulle dra till Hallonbergen-Kista!
Så tredje gången... Efter en rondell i Solna bad hon mig "stanna i den vänstra körbanan", upprepade gånger. Bara att hon säger att man ska stanna! -I vänster körbana! -Snacka om att vilja starta trafikkaos! Men den formuleringen har jag vant mig vid, så jag fortsatte i vänster körbana... som visst svängde till vänster, vilket inte jag skulle! Jag bytte hastigt fil varpå Astrid bad mig stanna i den vänstra körbanan... Jag var åter i vänster körbana och upptäckte för sent att även denna svängde långt innan jag - enligt Astrid - skulle svänga! Så jag fick byta fil över heldragen linje, för att slippa köra in på nåt okänt område. Astrid! Skärp dig!
Vår väldiga julgransplundring är flyttad till morgondagen, och tur är väl det. Jag är så TRÖTT! Det var jag igår med, men ändå kunde jag inte sova inatt! Sov dåligt... och mycket lite. Så jag är lite tveksam på om jag orkar hänga på Aftonbladet ut på Marie Leveau ikväll. Jag saknar verkligen alla trevliga människor där och det är ett kul gäng att hänga med! Men nu känns mitt huvud som om det är fullt med vadd. Och ögonen stirrar... i väntan på att få slutas. Jag tror inte jag skulle ha svårt att somna om jag la mig ned här och nu... Men vid 22-23 brukar jag i och för sig bli pigg, konstig som jag är!

Halkkörning på annandan

Idag är första för mig promenadlösa dagen sen jag kom hem kvällen före julafton. Mörkt hela dan och is med vatten på. Det lockar inte till promenader.
Kul dock att kunna träffa mormor m.fl. igen, nu när risken för magsjuka lagt sig.
Jag fick rymma med syster igår också! Kvalitetstid i dåligt väglag in till stan, och sen rusning i diverse affärer, racerprovning av kläder och julpyntsbeundran i Sia-affären där jag köpte en ängel åt mormor.
När vi skulle hem var det mörkt. Och halare än någonsin. Vi märkte av det extra mycket när vi bromsade in i Norrala och bromsarna tog dåligt. Vi hasade hit och dit på vägen, långsamt, och hade dessutom en bil efter oss. Trots att vi gled i sidled kände jag att det skulle gå bra, och lugnade min rädda syster medan jag parerade. Puh. Läskigt ändå! Och väl hemma hann vi knappt pusta ut innan vi upptäckte halkan i backen på väg upp på gårn. Vi komm en bit, innan vi fick ställa bilen, sanda och sen hjälpas åt tre pers för att få upp den!
Man längtar lite till våren...