Klockan hade passerat 23 när jag kommit till hallen och satt på mig ulljackan. En härlig kväll hos systers familj, med vin, cashewnötter, goda praliner från Ejes och dajmglass, var till ända.
Gärdesmannen är visst på fri fot igen. Tror vi. Så jag håller hårt i nycklar och telefon när jag åker hissen ner och går ut genom dörren. Jag rycker till då dörren mitt emot mig slits upp, men blir lugn när jag ser den äldre damen och hennes två hundar. Jag närmar mig dem och den grå, lurvige pudeln gör ett kraftigt utfall. Matten drar till, argt, medan jag försäkrar henne om att jag inte är hundrädd. Jag berättar om Mattis, vår älskade schäfer som skällde på allt och alla. Allt för att skydda oss. Vi skrattar i samförstånd innan jag traskar vidare.
De gula löven lyser från den nästan svarta asfalten. Hösten är vacker. Luften hög och kylig. Min hand är hårt knuten om nyckelknippan. Nycklarna sticker ut mellan mina fingrar som ett vasst knogjärn. Det är min tanke. Jag går förbi ett ungdomsgäng. Tunnelbanan går om tre minuter. Skönt.
Tåget är stimmigt. En stark doft av parfym slår emot mig. Gänget med tjejer pratar högt och livligt. När jag blundar hör jag bara unga kvinnoröster. Ut på krogen! Alla känns nyfixade och flera tjejer i vagnen finjusterar party-make upen. Men även de trötta, tysta, slitna finns där. De ofixade som just lämnat sina jobb och närmar sig hemmets lugna vrå. Tjejgänget går av vid Östermalm. Stureplan gissar jag. Ljudkivån sänks betydligt och nu hörs även männens dova stämmor konkurrera med det svaga brus som tåget ger ifrån sig.
På T-centralen är det säkrast att springa för att inte missa något tåg och få vänta i en kvart! Jag får se upp för en spya. Den tredje idag tror jag! Skumt!
Några minuter får jag vänta på tåget mot Solna. Min ullkappa är varm. Jag känner hur jag börjar svettas när jag otåligt får vänta på tåget. Skylten är svart. Inga tider... tills "Akalla 1" lyser mot mig.
Snart går jag på tåget och får en plats längs gången. På andra sidan gången sitter ett äldre par. De sitter mitt emot varann och han rör vid hennes knä. Hon ser glad ut. De är söta, tänker jag.
Plötsligt börjar tjejerna innanför det gamla paret knacka på fönstret; "Robert! Robert! Hallååååå!" De dunkar med hela händerna, viftar och hojtar. Robert sitter på perrongen med mobiltelefonen tryckt mot örat och huvudet vridet åt sidan. Han ser eller hör ingenting av tjejernas rop på uppmärksamhet. Den äldre kvinnan ler åt dem och sedan åt mig. Jag besvarar hennes leende. "Robert!!! Men hallå, ROOOBEEERT!!!!!" Tåget börjar rulla och tjejerna suckar tungt. Några killar i deras ålder börjar härmas. "Robert!", varpå tjejerna fnittrar, sms:ar och tittar åt grabbarnas håll.
Det äldre paret pratar tyst och skrattar. Han räcker fram sin hand till henne och hon tar den ömt. De ser kära ut. Hon gosar med hans hand i tystnad. Så plötsligt säger den ena av de två unga tjejerna "Ni ser så söta ut tillsammans!" varpå paret börjar skratta förvånat. Tjejerna undrar hur länge de varit tillsammans och kvinnan skrattar och mumlar "Hundra år..." Den ena tjejen frågar om de varit vänner länge och sen blivit kära på äldre dar. Paret bara skrattar. Jag roas av situationen och ler glatt och menande åt kvinnan som möter min blick flera gånger. Jag skrattar gott. Stämningen är uppsluppen och glad när de alla fyra lämnar tåget. Kvinnan mitt emot mig däremot, ser precis så tom och hålögd ut som man ska i Stockholms tunnelbanetrafik.
Väl hemma i Solna slapp jag använda mitt knogjärn av nycklar när jag gick längs med skogskullen i mörkret. Skönt var det att kliva över tröskeln hemma.
Och skönt skall det bli att få sova...
Haha... en liten stresshanteringsövning var det hät. -Att iaktta och leva i nuet. Vara närvarande och koppla bort måsten och framtid. Och kanske en liten skrivövning också... Faktum är att skrivövningar kan fungera perfekt som stressdödare! -Försök själva!!!
God natt och sov gott!
; )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar