Ikväll lämnar jag stora, kalla, mörka staden igen, och flyr till Trönö... Vad är det som är så underbart med Trönö egentlitgen? När jag kommer in i den vackra dalen är det som att jag blir omfamnad. Vaggad i en lugn famn... som alltid finns där och räddar mig från storstadsstressen. Lugnar mig och får mig att tänka klart igen. Jag älskar marken i Trönö på ett nästan konstigt sätt. Vill krama träden på vår lilla skogskulle när jag kommer hem, och pussa vårt älskade hus, där jag är uppväxt, och dit jag alltid kommit för att ladda batterierna och hämta ny, frisk luft.
När mina batterier tar slut här i Stockholm vill jag bara sparka på alla bilar. Jag blir arg på all betong, all kyla, människor som stirrar på en utan att heja, människor som ser fullkomligt nollställda ut fastän lyset slocknar i tunnelbanan eller det låter som om de spränger ett hus några kvarter bort. Och all ytlighet. Mode... Ok, jag ÄLSKAR snygga väskor och kläder, men just att det är så viktigt vad man har på sig och hur man ser ut här. Att det finns så mycket koder och att man sänder ut signaler hela tiden! Jag är väldigt noga med vad jag sätter på mig... oftast. När jag jobbar på TV och vet att mina jeans kan paja på en dag, tar jag inte på mig det snyggaste jag har! Jag går dock snabbast på blå linjens rullband för att hinna på nästa tåg. Jag blir irriterad när folk inte står till höger i rulltrappan... För man vill inte stanna på T-Centralen längre än nödvändigt! Flytta på er! Jag vill fram!!!!!
Så kommer man till Trönö... Kring jul brukar det vara en kö som inte är av denna världen, på Trönö Lanthandel. Den slingrar sig hgenom hela affären. En kassa. I Stockholm hade folk (även jag) varit otåliga och irriterade. Det hade varit stressig, irriterad stämning och Många hade gått ut i ren protest! Men i Trönö står folk och pratar och skrattar. Det är jul, och folk är trötta. Men storstadsstressen och irritationen är långt borta. Det känns mer som ett trevligt kafferep. Såna gånger undrar jag varför jag inte bor där... Men jobben finns ju i stan, tyvärr. Så jag får nöja mig med att ladda mina batterier där.
Jag brukar gå runt Tygsta (i Trönö), på grusvägarna långt inne i skogen, och bara lyssna på tystnaden. Som terapi... det rensar tankarna och friskar upp. Jag tvingar mig ut i dåligt väder, för jag vet att det gör gott!
Nu måste jag skynda mig att packa!!! Stormen före lugnet!
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar