Stockholmsrusch v/s Hälsingevinter

Kylan biter i skinnet. Jag går in men behåller ullsockarna på. Liksom de fodrade stövlarna, långkalsonger och täckbyxor. Brrr.
Vinter, vinter och åter vinter. I år har vi fått en överdos av snö och kyla redan halvvägs in i årstiden. Trösten ligger i att ljuset åter är på intåg. Och att det är oerhört vackert med snön som tynger grenarna i vårt böljande Hälsingelandskap.
Jag är på Ljusnan nu och det är kul för jag kommer ut, träffar folk och får njuta av vackra vyer.

Jag var nyligen med familjen på ett längre Stockholmsbesök. Där kvittrade fåglarna och snön var brun. Det var halva reapriset i butikerna men Saga var galet trotsig.
Det är underligt hur jag känner mig hemma i Stockholm fortfarande. Hur jag rinner ner för rulltrapporna med planer och scheman i huvudet. Vet var jag ska och när, var det är bäst att gå först och hur jag skall lägga upp de närmsta timmarna. Plötsligt är jag där igen,  i mönstret jag lämnat bakom mig. Det är oväntat roligt. Att springa runt bland affärer och coola restauranger. Putsa min fasad och släppa tankarna på Pellets och snöskottning en stund.
Jag känner mig hemma i Stockholm. Men jag ser orättvisorna tydligare nu. Tiggarna som huttrar i kylan invid husfasaderna på glammiga Stureplan. Det värker i hela mig. Så sorgligt är det att människor i Sverige tvingas bo på gatan. I många minusgrader och blåst. På Stureplan, de vattenkammade frisyrerna och dyra märkesklädernas hemvist. Jag iakttar och jämför. De rika, de fattiga. Stockholm v/s Söderhamn.
Ytan är viktigare i Stockholm. För de som har råd. Och visst är det kul att piffa till sig med nya stövlar och cool handväska. Men på Östermalm känner jag mig ibland som en katt bland hermelinerna. Jag skulle ALDRIG köpa en väska för över 5000 kronor. När jag flyttade till Stockholm skulle jag "ALDRIG" köpa ett märkesplagg. I synnerhet inte på NK. Det var snobbigt och idiotiskt. Men efter tio år i storstan har jag blivit vad jag själv kallar "Stockholmifierad". Van att ha allting framför fötterna ser jag de fina finliret, och plötsligt kan jag lägga en tusenlapp på en Odd Molly-kofta på rea och betala än mer för ytterkläder från Polarn och Pyret. -På rea.

I Söderhamn bryr de sig mindre om kläder. Inte konstigt då det ju inte finns mycket att välja på. Folk prioriterar dessutom annorlunda. Här tänker man mer på vedkorgar, uppvärmning, traktorer, väder och vind. Och strumpbyxor är inget man bär när man ska hämta ved. Jag vet att det inte funkar för jag har testat.
Igår morse när jag gick upp i mörkret för att skotta ut bilen ur garaget. Sådana stunder tänker jag på hur enkelt det var att bo i en lägenhet i Stockholm. Att springa till tunnelbanan i snöyra, vad är det??
Men när jag är på Ljusnan och får åka ut i det vackra landskapet och fotografera som jag älskar. Och när jag får kura framför kakelugnen hemma i vårt fina hus. Då känns det så rätt. Då känns det att jag flyttat hem.

Liten helg i Trönö

Vackra Trönö.


Vi har varit i Trönö från lördag till nu på måndagsmorgonen. Himla härligt.


En promenad innan solen gick ner på lördagskvällen...


Och dagen efter husvisning i Norrala.


På den gården hade det bott en Ida förut. En ko!


Vi köpte lingon alldeles för billigt av bästa Marita och fick en klase nyplockade vindruvor på köpet.


Så rensade vi och kokade sylt.


Många burkar blev det


Nu rullar vi mot Solna igen vilket känns lagom skoj. Hoppas allt reder ut sig nu så vi kan flytta upp till Hälsingland om bara två veckor!!
;-)

- Postat från min iPhone

Morgontankar...

Det var lyskväll både i Söderhamns Skärgård och i Sundsvall igår. Mörker och lyktor. Ett vackert men sorgligt farväl till sommaren.
Är sommaren slut nu?? Jag vill verkligen inte tro det. Jag famlar efter de sista stråna av denna underliga, intensiva, regniga sommar då jag jobbat hårt medan Saga slutat med blöjor och Agnes fått en massa tänder. Denna sommar då vi sålt lägenheten i Stockholm och bestämt oss för att flytta upp till Hälsingland där en del av mitt hjärta ännu bor.
Det är en speciell tid i livet. Nuet är förgängligt och snart omges vår familj av stora skogar, vackra berg och dalar, vajande åkrar, kossor och hälsingar. Låter underbart och jag hoppas hoppas allt kommer att kännas rätt.
Jag skrollar ner på Facebooksidan, observerar bland mina vänner att en mediaprofil dött i en cykeelolycka... Sorg. 
Någon blivit av med sin bil medan andra reser eller tar sommarens sista dopp. Min syster har återigen koordinerat ett fantastiskt bröllop medan en gammal klasskamrat ska gifta sig om tre veckor.
Våra liv är så olika. Ibland sprider Facebook stress omkring sig. Ibland lugn.
Jag är nu bänkad framför redigeringen på TV4. Alla TV-skärmar runt mig sänder ut bilder på det som händer i världen. Neil Armstrong, första människan på månen, gick bort igår. Kanske var det därför månen var så stor och magisk vid havsbandet i Sundsvall.
Tältlägren i Haiti skrämmer mig. Där lever barnfamiljerna ännu i fattigdom och misär. Så långt efter skalven i Port au Prince.
Kriget i Syrien har dödat uppemot 25 000 människor. Massor med barn förstås. Så fruktansvärt sorgligt. Kan vi göra någonting för dem?
Jag gråter ibland över barnen i Syrien och i Haiti medan jag sömnigt kämpar på med nattjobb, tidiga mornar och ingen vila. Jag har det ändå grymt bra. Önskar alla människor fick leva så bra som jag.
Igår stressade jag i ett kör med krånglande teknik från 5.30 när jag började till 13.30 då jag äntligen fick åka hem och sova. Familjen hade då rest till stugan i Roslagen. Så det var riktigt kul att min Borlängekompis Sussi kom och åt blåbärspaj med mig på balkongen medan solen gick ner.

Nu smäller det snart till. Reportern kommer och det är dags att klippa nyheter för brinnande livet.

God Morgon!!

Livet är spännande nu...

I kväll jobbar jag mitt näst sista pass på Ljusnan för i sommar. Det känns tråkigt. Jag skulle gärna ha stannat kvar både i Hälsingland och på Ljusnan men innan flyttlasset går i slutet av september ska det packas, gås till dagis och lekas i parker i Solna. Jag jobbar morgon på TV4 i helgen och kommer att känna slitningarna då det inte finns en chans för vår familj att komma till Hälsingland och titta på hus de närmsta veckorna. En och en halv månad har vi på oss innan vi måste lämna lägenheten. Och då, den första oktober, ska vi helst ha ett hus att flytta till.
Det är spännande nu. Och allt tycks gå i ultrarapid. Lååångsamt framåt på en slingrig väg med många avfarter. Var ska vi ta vägen?
Sist jag for till Stockholm hade jag drabbats av en mindre livskris. Helt plötsligt visste jag inte vad jag ville. Skulle vi lämna allt i Stockholm och bara fly hit på vinst och förlust? Jag förlorar ju chansen att fortsätta frilansa för de arbetsplatser där de behöver redigerare veckovis och inte över en helg. Nej, någon häftig karriär inom TV-branschen blir det knappast tal om ifall vi drar uppåt.
Jag hade varit ifrån barnen i åtta dagar då tankarna började dra iväg åt detta håll. Jag hade börjat fundera på om jag verkligen passade in här. Hade vi tänkt helt galet?
När jag sedan kom fram till Willy´s i Uppsala där Y-bussen stannar för avstigning... och jag såg en glatt vinkande Saga genom bussfönstret började jag nästan gråta. Jag kramade mina små, höll dem länge, och vi drog mot Stockholm. Känslan jag haft större delen av sommaren var åter tillbaka. Det kändes fel att vara i Stockholm.
Jag har svårt att se charmen med Stockholm när jag jämför med livet här uppe. Och i sommar har jag ju verkligen få grotta ner mig i Hälsingeliv med evenemang, vackra vyer, grönska. De evenemang som skapas här uppe är ofta hjärtligare än i storstan. Byavandringar, hemslöjdsutställningar i vackra vyer med saft och brödportion i gräset, långa loppisar med stora fyndchanser, marknader med kokosbollar och handflätade linkransar, karuseller och stickade barnkläder. Julmarknader där barnen kan få åka hästsläde utan att köa i en timme.
Naturligtvis är inte allt toppen här uppe heller och jag räds de tunga, kalla vintrarna. Men jag vill att barnen skall växa upp i en lugn, trygg lantmiljö där de får plats och inte alltid måste trängas med andra barn och vuxna för att nå någionstans, för att få se och få uppleva.
Jag ville göra något roligt med Saga den lilla sväng vi var hemma så vi besökte Mulle Meck-parken i Solna. Det blev enbart en jobbig upplevelse då det rusade omkring kaxiga ungar överallt och Saga var blyg medan jag fick lekparksångest. Sist vi var på Träslottet i Arbrå njöt jag bara. Så lugna, vackra omgivningar, lagom mycket barn, gofika med de finaste koppar och hembakat bröd och två skrattande ungar i varsin gunga. Det är så det ska vara. En egen gårdstomt där vi kan springa omkring bäst vi vill. Sparka bollar, kratta löv och fika i bersån. Detta i stället för att leka i en trång lägenhet och fika på en livsfarlig balkong sex våningar upp... eller leka ute på en liten gräsplätt utanför ett radhus i Sollentuna om vi skulle ha köpt det i stället.
Så fort jag lämnat Stockholm den där gången så knöts säcken ihop. Nu visste jag och jag vet fortfarande vad jag vill. Jag hör hemma här uppe i de böljande landskapen, i lugnet och den lantliga mentaliteten. Det är här vi ska bo.
Vi tittade på ett hus igår. Ett hus som är stort och vackert och ligger fritt bland åkrar och lador. Huset är delvis riktigt välrenoverat och snyggt, men köket behövs fixas samtidigt som vi skulle behöva tapetsera om i flera rum. Stora fina uthus hör till gården liksom bärbuskar och äppelträd. Vi är riktigt intresserade men vi är inte de enda. Och om någon vill köpa gården samt skogen som för tillfället hör till får de företräde. Skogen är dyr nu så där har vi inte en chans. Vi hoppas de styckar upp marken och att vi får köpa huset.
En och en halv månad har vi på oss. Allt går mycket långsamt och vi bara hoppas. Att det ska ordna sig snart och att det ska gå så smidigt som möjligt. Jag pendlar mellan olika känslotillstånd. Lyckorus och eufori varvas med ångest. Jag skrattar för att i nästa stund bara vilja storgråta. Det känns som en pånyttfödelse. Jag ska tillbaka där jag en gång började mitt liv. Fast denna gång är jag vuxen och har en egen familj. Två små barn som kommer att få växa upp på landet. Precis som jag gjorde. Jag längtar efter det livet! Det är spännande nu...

Lek, maränger och hetsshopping

Dryga två dygn hann jag tillbringa med min älskade familj innan det blev dags att återvända till Hälsingland. Det känns skönt att åka dit igen men hade varit än skönare om familjen följt med. Om tre dagar skall de dock ansluta. Härligt!!!


Igår hade vi en smått jobbig dag. Jag utan nattsömn. För att det skulle bli nåt av dagen for jag med Saga till Mulle Meck-lekparken som ligger i Järvastaden. Väl där tänkte jag mest "Att jag aldrig LÄR mig!!! Jag HATAR ju lekparker!!" Saga var lite blyg medan det vimlade av andra ungar. Det blev inte mycket lekt och allt slutade med att Saga skulle äta äpple och vi fick en grymt envis geting på oss!! Jag viftade och vi lade bort äpplet två gånger. Tredje gången getingen var på Saga råkade jag vifta bort hela äpplet som strax panerats av grus då det rullat mot den väldigt smutsiga plaskdammen. Jag svor och kände mig som en värdelös mamma. Saga ville dock ha ett nytt äpple, så äntligen fick vi lämna stället och leta på en matvaruaffär. Skönt.


Vi gick länge innan vi kom fram till en affär där vi köpte äpplen och lakrits. Fann sedan en busshållplats och kom på en buss. Nu kändes allt bra igen och jag tänkte att jag ska komma på andra sysslor än lekparksvistelser att ägna mig åt tillsammans med älskade Saga i framtiden. Förhoppningsvis har vi en egen gårdsplan att sparka boll och toka oss på.


Agnes liten... Det är inte lätt att hinna filma hennes små bravader. Diskmaskinen är väldigt spännande just nu. Men när hon ställer sig upp riktigt är hon så vinglig att jag vill vara beredd att fånga henne. Därav finns det inga bilder på just det.


Idag bakade jag maränger för första gången... Fina och goda blev de!!


Och glassen jag gjorde till blev jättegod den med även om den inte blev lika häftig som gårdagens jordgubbsglass.


Gokaffe i bästa lattemuggarna.


Och en chokladgalen liten tös!


Jag for hemifrån lite extra tidigt för att hinna gå på Cow och köpa mineralpuderfoundation i märket Laura Mercier. Stress!!


Och så gick jag på bussen strax före 16.50. Skulle fixa den här bilden men flippade ur hela tiden..!!


;-)


Jag får väl göra lite reklam för appen PhotoStudio som fick agera lekstuga åt mig denna gång.


Bakom bilden ligger egentligen en längtan och en nervositet. Längtan till Hälsingland och en egen gård. -Jag är så GLAD att det fortfarande känns fel att vara i Stockholm. Jag hör inte hemma där helt enkelt.
Nervositeten ligger i att vi har hittat ett drömhus. Tror vi. Nästa vecka ska vi få se huset invändigt. Vill vi ha det hoppas jag vi får det för annars har vi ingen plan B. Det är så man får ont i magen. Vi ska vara ute ur lägenheten 1 oktober så livet är spännande nu. Lite väl spännande. Hoppas allt går vägen!

- Postat från min iPhone

Ska vi våga hoppa och testa om vingarna bär?

Tillbaka igen. I mitt köpcentrum. I knappt tre månader till kommer jag att vistas i Solna Centrum. Sen blir det någon annanstans. Undrar var...


Det är mycket att fundera på nu. Jag har precis jobbat två tidiga mornar på TV4. I morse var det tufft då jag legat vaken till ett på natten och tänkt in i det evinnerliga. Hjärnan arbetar på högvarv även när jag försöker stänga av.


Jag väger Trönö mot Stockholm och just nu väger Trönö tyngst. Det känns som om jag är färdig med Stockholm. Jag ser inte charmen med stan längre.


Kajen längs Strandvägen må vara en fin promenadväg... men i jämförelse med att springa i gräset hemma i Trönö och sparka boll med Saga ter sig denna ytliga, stela stockholmsmiljö väldigt trist.
Ja, jag har tröttnat på ytligheten här. Att man får en stämpel i pannan efter hur man går klädd eller vad man har för väska. Jag har tröttnat på vita väggar och ekparkett, perfekt städning och borstat stål. Ord som "stilrent" tråkar ut mig och det känns fel att shopping har en sådan viktig roll i mitt liv.
Jag behöver inte många dagar i Hälsingland för att landa och värdera om. Plötsligt missar jag varenda TV-program jag brukar följa till förmån för samtal och promenader i grönskan. Jag njuter av att se älvdanserna på ängarna och att kliva i daggvått gräs om morgonen. Jag glömmer att blogga och funderar på att börja virka...
Det är vintrarna som är tuffa där uppe. I vintras hade vi rejäl otur då vi lyckades pricka in två strömavbrott. Ett kring jul och nästa när Agnes döptes. Det var de enda strömavbrotten på gården den vintern men vi var där... och det var inte kul alls. Hoppas nu att vi hittar ett hus med självtryck på vattnet så åtminstone toaletterna funkar sådana gånger.
Snöskottningen kommer att bli jobbig... och jag som nästan hatar vintern kommer nog att få det tufft mellan november och mars-april. Men vi hoppas kunna vända även delar av vintern till det positiva. Pulk-kalas med korvgrillning kan man ju alltid ha. Och kanske kan vi börja åka skidor hela familjen! Höga ambitioner,  hoppas jag orkar...
Julmarknaderna där uppe är riktigt mysiga och tänk vilka fester vi kunde ha! Ett stort eget hus där vi kan bjuda in hela släkten eller vännerna från storstan.
Och så har vi det viktigaste; jobb.
Får någon av oss ett fast jobb där uppe klarar vi oss tills vidare... Och jag hoppas kunna rycka in på Hälsingetidningarna vid behov samt åka någon helg då och då till Stockholm och jobba på TV4.
Fördelen är att husen i Hälsingland kostar mycket mindre än här. Vi kommer inte på långa vägar att behöva dra in lika mycket pengar som om vi har ett hus i Sollentuna.
Tias ska komma hem med småtjejerna i morgon och då ska här kollas på både hus och jobb.
Vi har inte riktigt bestämt oss för vad vi vill än. För bara en månad sedan såg det ut som om vi skulle landa i Sollentuna... nu lutar det åt Trönö. Jag pendlar mellan nästan euforisk glädje och panikkänslor. Ibland känner jag mig som ett vilset djur om natten. Vet inte vad jag vill och är rädd för att göra fel. Har för lite tid att landa, känna och prata.


Och plötsligt sköljer sentimentaliteten över mig och jag tänker på att vi fått båda våra barn här. Att Saga har ett bra dagis med kompisar hon tycker om.
Det är alltid läskigt att bryta upp. Man vet vad man har men inte vad man får.
Men Saga älskar naturen och behöver ut precis som jag och Tias. Och Agnes kommer inte alls att minnas sin tid i Solna.
Vi måste våga tro på våra drömmar för att våga påverka våra liv. Hoppas vi fattar rätt beslut och att vingarna bär när vi väl hoppar!

Nu händer det saker!

Vilka dagar...


Igår tog jag tåget mot Uppsala i samma veva som jag fick veta att vi fått ett bud på vår lägenhet! -Accepterat pris, 2 595 000 kronor. Och köparen vill flytta in i oktober!
Ja vad ska man säga?? -Vi sa ja trots att vi inte själva vet om vi ska söka oss till Sollentuna eller Trönö. Lite läskigt är det.



Och mitt i alltihop har jag en helsida i Aftonbladet med tips på hur man tar bra barnbilder!!



Tias hämtade mig i Uppsala. Vi for vidare och efter att vi lämnat grejer och joxat lite i lägenheten i Solna for vi in till Cirkus där vi åt dyr samt o-speciell mat, kollade på folk och våndades över vår framtid i väntan på en mycket efterlängtad konsert.



Alison Krauss och Union Station. Konserten var helt fantastisk. Alison och Dan's röster ihop... Jag både rös och fick tårar.



Och efteråt var vi så här lyckliga!



Vi gick till Mix Musik Café och tog varsin öl.



Funderade på allting.....



Kollade på vår favvogård på Hemnet... som tyvärr ligger lite på fel ställe... Innan vi kom hem till lägenheten.



I förmiddags skrev vi på kontraktet så nu finns det ingen återvändo.



Skönt men nervöst. Nu sitter vi i bilen på väg ut i stugan med en fråga i huvudet:

Vad händer nu???

- Postat från min iPhone

Från Solna-stress till Trönö-lugn

Idag fick jag slita som en bäver för att jag och Saga skulle komma iväg till Sollentuna och möta Tias vid ett-två-tiden. Jag hade redigt ont i ischiasen efter gårdagens 12 000 steg så det var tungt! Och extra stressigt eftersom jag fick för mig att både tvätta och diska mitt i alltihop.
Jag och Saga såg två galna studentekipage passera när vi väntade på bussen. Hög musik och glada vinkande ungdomar. "Igen!" ropade Saga när de åkt förbi. Knas!! Vi tog bussen till Solna Station där vi fick vänta i ca tjugo minuter på tåget till Häggvik där Tias hämtade oss. Slutmålet var Trönö.


Saga ville bli buren, trött och go. Jag kände mig som en i familjen Taikon där vi kom med vår överfulla vagn.
Bilresan blev jobbig till en början, men när Saga somnat vid tre gick det lättare. Vi kom fram lagom till middag hos bästa mormor.


Efter en lång nattningsprocedur hann jag sitta nere vid vårt andra hus med mamma och Christer en stund... och sen gå ned till ån med Tias och leta bävern, utan resultat.


Nu finns det bara en sak att göra; lägga mig!!!

- Bloginlägg från mobilen ;-)

Från Trönö till Solna

Det har varit underbart att vara så länge i Trönö. Lugnet, lantluften, tystnaden. Elden i spisen och i braskaminen, det levande huset med knarrande trägolv. Utsikten från de stora gamla fönstren. Trönö i höstskrud.
Ingen TV. Istället har jag och Saga tillbringat mornarna med att elda upp värmen i köket. Mysigt!
Idag bar det av till Solna igen. Saga som mestadels tyckt att bilåkande varit helt okej får allt högre krav. Om hon inte har något att pyssla med får hon tråksjuka och skriker högt. Idag fick trasdockan Esmeralda roa henne.
Esmeralda sjöng roliga sånger och gick från bas till ljus falsett. Jag fick ont i halsen på kuppen.
Men Saga skrattade!
Vi åt på vårt favvoställe sedan i somras, Amazing Thai i Uppsala. Rullade sedan vidare genom regn och rusk för att komma till Solna vid femtiden.
Det kändes förvånansvärt okej att vara hemma igen. Kanske för att Tias tände alla ljus i vardagsrummet och gjorde det riktigt mysigt. Och för att Saga nöjt lekte i sitt babygym medan jag städade skafferiet och Tias tvättade kläder.
Jag gav Saga babymassage innan hon gjordes i ordning inför natten. Hon tittade leende på mig med sina stora ögon och jollrade medan jag rullade hennes tår mellan mina fingrar och strök henne över magen.
Sedan fikade jag och Tias med flatrökt skinka och ko-ost från Trönö Lanthandel. Värmande te och gott bröd. Medan Saga ammades, hoppade i våra knän och inte visste vad hon ville.
Hon somnade mitt i Wallanderfilmen som var något av det bästa jag sett. Dessa engelska filmatiseringar av Mankells Wallanderböcker är otroliga. Så snyggt foto!!! Riktigt bra musik och fantastiska skådespelarprestationer. Täta dialoger. Polisfilmer brukar inte vara så välgjorda som dessa. Och framför allt inte så vackra!
Saga sover nu i sin säng. Tvätten hänger på tork. Det doftar nytvättat och det enda som hörs är Tias surrande dator och mina tangnter som smattrar i natten.

Somriga associationer...

Ett varv runt sjön... Tussig och osminkad måste man ta sig genom T-bane-rusningen och all trafik innan man kommer ner till sjön, där människor beblandar sig med svanar, gäss och änder. En hund tumlar lyckligt runt i gräset medan husse ser på. Barnvagnsmammor och pensionärer samsas med joggare på "Hälsans stig".
Nu börjar dofterna komma. Honung och näktar... blommor och nyklippt gräs. När jag blundar ligger jag i en hängmatta vid poolen i Trönö och hör mormors gräsklippase... vinden... tystnaden... och repet som slår mot flaggstången. Min barndoms somrar...
Jag är rädd att jag blir inomhus hela denna sommar... att jag inte alls hinner till Trönö eller på nån minisemester... att jag bara jobbar, jobbar, jobbar... Trivs jättebra på jobbet, men gillar inte att behöva ta lediga dagar för att kunna fotografera bröllop! Ta ledigt för att jobba... Det blir... mycket jobb...
Jag längtar bort från Stockholm nu. Sist jag var i Trönö var i början av mars. Jag brukar åka upp en gång i månaden. Och sist var det ju stämma i Järvsö och grejer, så det blev inte mycket Trönö. Så mitt Trönö-batteri börjar ta slut! Måste dit snart! Bort från alla fixade, jäktade människor i denna stad där yta är sååå viktigt. Hem till min lilla by där man kan klä sig som man vill, och där en trevlig attityd är viktigare än en snygg väska eller coola solbrillor!
Jag har alltid rännt mot strömmen. Vägrat klä mig som alla andra, bejakat min egen stil i ren envishet! Folk har väl tyckt allt från att jag varit stark och modig till att jag varit konstig. Efter 19-års ålder slutade jag vara konstig, hehe... men kör fortfarande mitt eget race, och önskar att alla unga tjejer av idag kunde göra det samma. Det skumma är att trots att jag kör mitt eget race och är nöjd med det, så får jag mycket intryck av hur jag borde va, vad jag borde ha, samt "undrar om jag duger???" Kan liksom inte slappna av!!!
Jag jobbar på det...
Ska bli bättre på det, jag looovar!!! Nu är det BUMS in i duschen, så jag hinner med nåt annat än datorn idag!
Kramis!!!