I kväll jobbar jag mitt näst sista pass på Ljusnan för i sommar. Det känns tråkigt. Jag skulle gärna ha stannat kvar både i Hälsingland och på Ljusnan men innan flyttlasset går i slutet av september ska det packas, gås till dagis och lekas i parker i Solna. Jag jobbar morgon på TV4 i helgen och kommer att känna slitningarna då det inte finns en chans för vår familj att komma till Hälsingland och titta på hus de närmsta veckorna. En och en halv månad har vi på oss innan vi måste lämna lägenheten. Och då, den första oktober, ska vi helst ha ett hus att flytta till.
Det är spännande nu. Och allt tycks gå i ultrarapid. Lååångsamt framåt på en slingrig väg med många avfarter. Var ska vi ta vägen?
Sist jag for till Stockholm hade jag drabbats av en mindre livskris. Helt plötsligt visste jag inte vad jag ville. Skulle vi lämna allt i Stockholm och bara fly hit på vinst och förlust? Jag förlorar ju chansen att fortsätta frilansa för de arbetsplatser där de behöver redigerare veckovis och inte över en helg. Nej, någon häftig karriär inom TV-branschen blir det knappast tal om ifall vi drar uppåt.
Jag hade varit ifrån barnen i åtta dagar då tankarna började dra iväg åt detta håll. Jag hade börjat fundera på om jag verkligen passade in här. Hade vi tänkt helt galet?
När jag sedan kom fram till Willy´s i Uppsala där Y-bussen stannar för avstigning... och jag såg en glatt vinkande Saga genom bussfönstret började jag nästan gråta. Jag kramade mina små, höll dem länge, och vi drog mot Stockholm. Känslan jag haft större delen av sommaren var åter tillbaka. Det kändes fel att vara i Stockholm.
Jag har svårt att se charmen med Stockholm när jag jämför med livet här uppe. Och i sommar har jag ju verkligen få grotta ner mig i Hälsingeliv med evenemang, vackra vyer, grönska. De evenemang som skapas här uppe är ofta hjärtligare än i storstan. Byavandringar, hemslöjdsutställningar i vackra vyer med saft och brödportion i gräset, långa loppisar med stora fyndchanser, marknader med kokosbollar och handflätade linkransar, karuseller och stickade barnkläder. Julmarknader där barnen kan få åka hästsläde utan att köa i en timme.
Naturligtvis är inte allt toppen här uppe heller och jag räds de tunga, kalla vintrarna. Men jag vill att barnen skall växa upp i en lugn, trygg lantmiljö där de får plats och inte alltid måste trängas med andra barn och vuxna för att nå någionstans, för att få se och få uppleva.
Jag ville göra något roligt med Saga den lilla sväng vi var hemma så vi besökte Mulle Meck-parken i Solna. Det blev enbart en jobbig upplevelse då det rusade omkring kaxiga ungar överallt och Saga var blyg medan jag fick lekparksångest. Sist vi var på Träslottet i Arbrå njöt jag bara. Så lugna, vackra omgivningar, lagom mycket barn, gofika med de finaste koppar och hembakat bröd och två skrattande ungar i varsin gunga. Det är så det ska vara. En egen gårdstomt där vi kan springa omkring bäst vi vill. Sparka bollar, kratta löv och fika i bersån. Detta i stället för att leka i en trång lägenhet och fika på en livsfarlig balkong sex våningar upp... eller leka ute på en liten gräsplätt utanför ett radhus i Sollentuna om vi skulle ha köpt det i stället.
Så fort jag lämnat Stockholm den där gången så knöts säcken ihop. Nu visste jag och jag vet fortfarande vad jag vill. Jag hör hemma här uppe i de böljande landskapen, i lugnet och den lantliga mentaliteten. Det är här vi ska bo.
Vi tittade på ett hus igår. Ett hus som är stort och vackert och ligger fritt bland åkrar och lador. Huset är delvis riktigt välrenoverat och snyggt, men köket behövs fixas samtidigt som vi skulle behöva tapetsera om i flera rum. Stora fina uthus hör till gården liksom bärbuskar och äppelträd. Vi är riktigt intresserade men vi är inte de enda. Och om någon vill köpa gården samt skogen som för tillfället hör till får de företräde. Skogen är dyr nu så där har vi inte en chans. Vi hoppas de styckar upp marken och att vi får köpa huset.
En och en halv månad har vi på oss. Allt går mycket långsamt och vi bara hoppas. Att det ska ordna sig snart och att det ska gå så smidigt som möjligt. Jag pendlar mellan olika känslotillstånd. Lyckorus och eufori varvas med ångest. Jag skrattar för att i nästa stund bara vilja storgråta. Det känns som en pånyttfödelse. Jag ska tillbaka där jag en gång började mitt liv. Fast denna gång är jag vuxen och har en egen familj. Två små barn som kommer att få växa upp på landet. Precis som jag gjorde. Jag längtar efter det livet! Det är spännande nu...
