Idag är det tjugofem år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds på Sveavägen här i Stockholm. Jag var sju år då och fick nyheten på morgonen lördagen den 1 mars då jag och min femåriga lillasyster gått ned för trappan i vårt lilla hus i Söderhamn för att titta på Gomorron Sverige. Vi suckade då det visade sig att programmet utgått för extra nyhetssändningar. Men när nyhetsuppläsaren sa att Olof Palme blivit skjuten och var död förstod vi alvaret. Åtminståne till viss del. Vi funderade på om vi borde väcka våra föräldrar som sov på övervåningen, och när vi väckte mamma trodde hon oss knappt. Sveriges statsminister. Olof Palme. Skjuten.
Jag var så liten att jag inte förstod mycket om politik på den tiden. Men jag hade någon gång sagt till mamma att Olof Palme var min idol. Vi hade en bekant som jobbade med Palme, och en dag fick jag ett vitt kort med texten "Till Ida", undertecknat "Olof Palme". En autograf som ännu ligger instoppad i mitt första egna fotoalbum hemma i Trönö.
Idag sitter jag i redigeringen på TV4 där jag klippt ihop bilder från Olof Palmes dödsdag. Jag tänker på att en sådan rak politiker som Palme hade behövts nu, när världen kokar och vår egen utrikesminister inte vågar uttala sitt stöd till de förtryckta i Libyen.
Var är vi på väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar