Ingen kunde leka med Saga som Ankis. Det flög kuddar och nallar i Sagarummet. Vilda affärer gjordes i det stora torgstånd Saga fått av Ankis när hon fyllde år. Leksakspengarna rullade och träfrukter liksom chokladbollar i tyg räcktes över disk.
Ankis var en klippa. Sagolikt snäll, givmild och bekräftande. Saga och Agnes fick så mycket av henne. Massor med villkorslös kärlek. Och så kläder i högsta kvalitet, den största hunden i leksaksaffären, den bästa, dyraste barnstolen, den finaste växa-sängen, den största dockan och den finaste spisen. Inga kompromisser, bara det bästa av det bästa.
Sista sommaren var Ankis mycket med Saga i Verkskär där den nyköpta lekstugan väntat över vintern. Verkskär, platsen för återhämtning och släktkalas. När det bjöds till grillfest i Verkskär lagades mat för tjugo personer fast vi var sju. Massor med gott så alla skulle få äta så mycket de ville. Det var viktigt.
Ankis värnade alltid om sin omgivning. Brydde sig om sina närmaste och tog dem under sina vingar. Det gjorde hon ända till slutet.
I två och ett halvt år hade hon kämpat mot cancern innan hon somnade in den 25 november i år.
Sist vi träffades var i oktober, på hospice i Uppsala. Vi trodde vi skulle ses snart igen, kanske på vår gård i Hälsingland. Sorgligt nog hann inte Ankis hit.
Vi går nu genom en mörk tid. Saga undrar och frågar om sin älskade faster och jag har förklarat att hon är borta men att hon kanske ser oss och är med oss just nu. Eller att hon är i himlen.
Saga undrar om Ankis springer fort i himlen... Och igår tittade hon upp mot himlen och frågade "Var är Ankis?" -Och undrade om hon var i "det där rosa molnet?".
Jag bara hoppas att hon mår bra nu, och att hon fått se vår fina gård och en lycklig Saga krypa runt i den nyfallna snön här ute. Ankis hade älskat det. Hon var så glad att vi flyttat ut på landet så Saga och Agnes skulle få växa upp nära naturen.
Vi är så många som sörjer. Och vi kommer alltid att sakna vår fina fina Ankis.
Vila i frid.
