Mitt liv som TV-fotograf...

Jag har ett riktigt drömjobb... när det är som bäst. Har nu börjat träna för att orka med den tunga TV-kameran och inte bli sned. Med starkare armar är det ett än bättre jobb. För tyngden är väl det som känns jobbigt, annars... samt vissa jobb man åker ut på ibland... Jag var på ett sådant jobb förra veckan:
Tingsrätten.
Tredje stället vi blev skickade till var rätt (huset där häktningsförhandlingarna brukar hållas är under renovering). Mycket press, i synnerhet fotografer, var samlade för att försöka få den där bilden på den åtalade, då dörren då och då öppnas under några sekunder. Han sitter dock väl dold, så det är i stort sett omöjligt att lyckas med uppgiften.
Varmt och trångt. Fuktigt och jobbigt. Och i hettan en vakt som behandlar pressen som ohyra, sanslöst ouppfostrade barn eller en skock omöjliga får... "Flytta på er!" "Jag ska faktiskt fram här!" "Tycker ni det är så jävla roligt?!!!" Jag tänkte att nej, det här är inte roligt... och värre blev det.
Det fanns några stolar samt något bord, som man kunde stå på. Enda sättet att kanske lyckas få den där omöjliga bilden. Stå och vänta, och skynda sig att knäppa eller trycka på rec när dörren öppnas, medan vakterna kämpar för att stänga dörren innan vi hinner få till nåt.
Plötsligt är en stol ledig, och jag tänker att nu har jag chansen. Dörren är stängd, och efter några minuter, där jag står bredbent med min tunga TV-kamera på axeln, känner jag hur någon börjar knuffa mig i sidan och trängas rejält. "Vad gör du?" undrar jag, medan jag ofrivilligt tar stöd mot en annan fotografs axel för att över huvud taget kunna hålla mig kvar. "Det är min stol" svarar buttert den störste fotografen i hela sällskapet och fortsätter att försöka ta sig upp!!! "Det är det inte alls!" svarar jag. "Då får vi dela." säger han bestämt, och när jag känner att jag helt håller på att tappa balansen och fara ner i stengolvet med min 12-kilos kamera, skriker jag högt "VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?!" Ett skri som får hela pressen att tystna. "Ursäkta (varför ska man alltid ursäkta sig?), men jag blev faktiskt rädd! Du höll på att knuffa ned mig", säger jag sedan i lugnare ton, medan folk runtomkring hjälpt honom att förstå att det finns fler stolar. Jag mår dåligt resten av dagen för detta...
... och en viss vakt har retat upp sig allt mer... När jag sitter i korridoren, medan de andra fortsätter bildjakten, hör jag hur hon skriker: "Klättrar ni på borden hemma också??? ÄR NI APOR ELLER MÄNNISKOR?!" När hon går förbi mig säger jag "Vi gör bara vårt jobb." Hon svarar surt "Det gör jag med!" Jag fortsätter "Vi gör det inte för att vi tycker det är kul." Hennes svar blir "Byt jobb!"
Efter det sa hon just inget mer. Inte i det arga tonfallet i alla fall. Den store fotografen hämtade en egen stege, som han hade i bilen, och till och med stöttade sig på vakten när han skulle upp. Jag satt i korridoren och iakttog människosläktet, medan några kom fram till mig och peppade. Jag behövde det.
Den dagen gick jag efter jobbet ner på stan med de kraftigaste steg jag kunde, så det värkte i benen. Med techno på hög volym i mina lurar, "Rock down to Electric avenue...". Aaarg...
Lite gladare blev jag när jag kommit hem och min kompis, som jobbar på TT, ringde och sa att hon fått med mitt skrik på bandet. "Vilket SKRI!!! Man tänker bara; Heja Ida!" Det fick mig att kunna skratta åt det. Liksom bilderna från Expressens webb-TV, där man tydligt ser hur mina små men starka armar lyfter kameran högt över allas huvuden. ; )